Idag uppmärksammar vi World Aids Day. HIV är något som kan drabba alla. Vi fick ett mail från en person som berättade om hur det är att vara anhörig till någon som har HIV. Vi har fått tillåtelse att publicera texten här på bloggen. Så här skriver h*n:
Vi satt hemma i min lägenhet, i köket på hösten och drack päronsprit. Vi pratade sådär som syskon gör när de är nära vänner och inte har setts på länge. När man äntligen får sitta mittemot varandra och kvällen blir till natt. Vi hade glasen fyllda och halva flaskan kvar. Vi, är jag och min storebror. Den här kvällen inträffade för flera år sedan och känns ännu färsk i minnet.
Efter ett antal glas av den där päronspriten kom vi av någon anledning att prata om organdonationer, av alla saker man kan prata om när man inte setts på länge. Jag fick ett infall och satte igång datorn, knappade snabbt in mig som donator. Sedan tittade jag på min bror och frågade om han också skulle anmäla sig till registret.
Hans svar blev att han inte kunde. Att han inte fick.
Att han hade hiv.
Sedan började han snabbt förklara att det verkligen inte var någon fara att varken krama honom eller ens dricka ur samma glas som han hade använt. Såhär i efterhand kan jag se hans oro spela i ansiktet på honom och hoppas att jag skulle ta informationen på ett bra sätt. Det tror jag att jag gjorde. Jag hade hört något program på radio där en hiv-positiv kille förklarade att han trott han fått en dödsdom när han fått sitt besked, och nitton år senare levde han ännu och var piggare än nånsin. Så jag tog emot min brors besked med något av ett lugn, hur konstigt det kanske ändå låter?
Det enda jag minns att jag reagerade hårt på var varför han inte hade berättat tidigare. Om att jag inte fått veta när han låg på lasarett i flera veckor i staden där han bodde, för en väldigt svår lunginflammation. I efterhand berättade han att hans hiv hade varit väg att övergå i AIDS på grund av en utebliven koll, medicinerna verkade inte längre som de skulle. Han och hans sambo hade stått ensamma i den krisen det måste ha inneburit för honom, med mig och resten av familjen utanför, ovetande.
Resten av familjen var det ja. I min familj är jag den enda som vet. Min bror har inte vågat säga något och menar att det alltid är något annat som händer i familjen – vilket visserligen är sant och inte gör saken enklare. Samtidigt som han väljer att inte berätta, hör jag min mamma fundera högt emellanåt på att ”de ju har mycket mediciner i skåpet” och ”det var ju lite märkligt att han låg så länge på lasarett för en lunginflammation...”. Ändå lyfter hon inte frågan. Och jag väljer att inte ge henne vad jag vet, jag anser inte att det är mitt beslut att ta.
Det finns en tystnad som ligger tät runt hiv och aids. Som gör att det blir ett närmast mystiskt fenomen. Vad vet du om hiv? Vad vet dina vänner? Jag har hört bekanta säga – i nutid - att de skulle ta sina barn ifrån det dagis om det visade sig att dagisfröken var hiv-positiv. Det gör mig illamående att höra och jag undrar, jag undrar verkligen – hur många fler som bär på liknande tankar? Hur skulle du reagera om någon närstående till dig fick beskedet – eller du själv?
